The Romans get angrier:
“Cūr superbiam Graecōrum
sustinēmus?”
“Nōs Rōmānōs barbarōs vocant, sē
tantum hūmānōs et doctōs putant.”
“Multī Graecī servī Rōmānōrum
sunt – servī? Sine dubiō multī servī Graecī dominīs suīs imperant (1), et
dominī servīs pārent (1), invītī quidem, sed pārent – nam servī dominīs
ēloquentiā et industriā suā cārī sunt. (2)”
“Quis līberōs Rōmānōrum docet?
Graecī! Cuius fābulās spectāmus? Graecōrum fābulās! Cui ut puerī pārēmus (1)?
Graecīs (1)! Quem doctum et hūmānum putāmus? Graecōs! Dē quō semper
disputāmus? Dē Graecīs! Et quid nōbīs
restat? Ēmigrāre ē patriā! Iam enim Graecī Rōmam occupant, iam nōs fugāre
parant.”
(1) the verbs imperō, -āre
[1]; command, and pareō, -ēre [2]: obey are followed by the dative case
multī servī Graecī dominīs
suīs imperant │many
Greek slaves command / give orders to their masters
dominī servīs [dative]
pārent │ the masters obey the
slaves
Cui ut puerī pārēmus?
Graecīs! │ Who do we
obey as boys? The Greeks!
(2) servī dominīs [dative] ¦ ēloquentiā [ablative] et industriā suā [ablative] cārī sunt │ the slaves are dear to (their) masters ¦ in (terms of) their eloquence and hard work
No comments:
Post a Comment